Språkanalys

Hej!

Jag har nu läst ungefär 120 sidor och tänkte prata lite mer om personerna i Mina drömmars stad. Jag skall även prata lite om hur Per Anders Fogelström använder sitt språk på bästa tänkbara sätt.

Jag tycker att Per Fogelström är enastående på att förklara och beskriva personer och miljöer. Han gör det på ett så bra sätt att jag nästan kan se personen framför mig. Om vi tar exemplet med Tummen i början av boken, ”En senig, mörk grabb med lustigt skarp näsa”. Jag kan nästan se framför mig att Tummen står i solen och viftar med sin tumlösa vänsterhand med blåsten i hans hår, nästan som om han vore verklig. Det är lite läskigt vad ett par ord kan framkalla.

När då Per beskriver dessa individer kan jag som läsare lättare sätta mig in i rollen som Henning. Det är inte bara på personer han så målande beskriver, utan också miljöer, ”Först småningom övergick vägens grus till gatans knaggliga sten, fält och berg försvann och ersattes av grönskande trädgårdar och låga hus bakom röda plank”, detta är i början av boken när Henning vandrar mot sin drömstad. När jag läser detta ser jag hur en ung arbetsvillig man går längs en krokig väg i den varma sommarböljan mot en ny början, ett nytt liv. Han skriver inte bara ”Han gick på en väg mot Stockholm”, det skulle bli tråkigt och blekt. Det är samma sak med när vi talar, om vi berättar en historia vill vi beskriva och verkligen måla upp en bild så likt som verkligheten som möjligt.

När man målat upp en bild i huvudet, vill man veta mer om hur personen är på insidan. Om vi fortsätter med exemplet om Tummen. Per Anders beskriver inte Tummens åsikter och tankar på samma sätt som med hans utseende utan han väver in de i texten. Sådant gör man i faktaböcker och om Per gjorde så skulle det inte kännas trovärdigt utan mer konstigt och torrt.  

Samspelet mellan miljön och karaktärerna är väldigt intressant enligt mig. Bland denna egoism och fattigdom fanns ändå gemenskap och glädje. Ifall jag skulle läsa en historiebok om denna tid skulle jag anta att man jobbade hela tiden och utan någon som helst glädje eller kärlek i livet. Men när man får läsa en sådan bok som Mina drömmars stad, får man nästan följa med bakom kulisserna och se hur de verkligen kände, det känns mer levande!

Jag tycker inte att personerna i handlingen förändras särskilt mycket utan de är som de var i början av berättelsen. Tummen har pratat om sin revolution från första gången Henning och han träffades fram till sidan 120, och jag tror inte att han kommer sluta längre in i boken.
Henning verkar också vara den samma som i början av boken. Det som förändrats i hans liv är hans vänner och hans förhållanden.

Berättelsen i denna bok är väldigt enkel; Den har inga parallellhistorier, tillbakablickar eller framåt för den delen. Visst, ibland sker ett hopp på några år eller vanlig arbetssäsong där bara arbete är handlingen, vilket kanske tröttar ut läsaren och får en att lägga ner boken.

Faktum är att jag gillar när det är parallellhistorier i böcker och filmer, men bara om det är tydligt och det inte är hullerombuller. Det blir mer spännande om det är två fartfyllda berättelser än en ganska händelselös historia.
Nackdelen dock med parallellberättelser är att läsaren får ett större intresse i ena än den andra vilket får en att snabbläsa den tråkiga och lusläsa den intressanta. Och om historierna går ihop sedan, kan det innefatta stora missar och boken blir bara en annan i ”Nja- högen”.

Jag tror att Per Fogelström använde denna metod eftersom det ända som präglade vardagen var arbete, därför fick huvudpersonerna ta vara på den lediga stunden.  Alltså den gamla frasen; ”Lev i nuet”. Jag tror att Per Fogelström vill visa att arbete var det viktigtaste och det som dominerade folks vardagar och kanske få oss att inse att vi har det bra. Det kan också så att Per vill visa hela Hennings liv och bygga upp en berättelse runt det. 

Per Anders Fogelström använder oerhört mycket metaforer när han beskriver miljöer. Det är metaforer som inte är särskilt kända, eller som man aldrig hört talas om, så det är med stor sannorlikhet att han kommit på dem själva. Att komma på metaforer själv, visar att här är en engagerad och intresserad författare som lägger ner tid för att tänka ut metaforer.

Jag kan ge flera exempel på bra metaforer men ett av de bästa är nog ett som stod i början av boken; ”En gång hade staden legat hoprullad som en igelkott i en bergskreva”. Jag hade aldrig hört talas om denna metafor innan, men det är ett väldigt bra sätt att beskriva något som expanderar snabbt.

Tyvärr är det en sak som jag stör mig på något fruktansvärt med denna bok; det är att han inte skriver talstreck. Det kan bli väldigt rörigt när jag inte vet om det är ett uttalande eller bara en tanke i ens huvud jag läser.

Johan