God kväll! 

 Jag ska berätta om mina första tankar och lite om innehållet av Mina drömmars stad.  

Trots att denna bok är 50 år gammal så har jag inte några problem med språket. Detta förvånade mig lite eftersom jag trodde att språket hade ändrats radikalt just under denna period när mer utlänningar kom till Sverige.

Om jag skall vara ärlig, tycker jag att inledningen var ganska tråkig. Den lockade mig inte alls! Det kändes som om Per Anders bara skulle beskriva Stockholms historia och hur folket hade det förr. Dock, när jag kom lite längre in i boken, då det börjar handla om hur Henning och hur han anpassar sig till den nya miljön, och inte minst hans kärlekskänslor blir det roligare att läsa. Inledningen är A och O för en bok enligt mig. Den ska locka mig så stark att jag inte ens ska kunna slita ögonen från den även fast mitt favoritprogram går på TV.

Per Anders börjar med att beskriva Stockholm, "En gång hade staden legat hoprullad som en igelkott i en bergsskreva". Jag tycker att detta är ett väldigt bra sätt att beskriva staden. Jag tror att han menar att en igelkott kan explosionsartat fälla ut sina taggar och bli mycket stor. Precis detta hände med Stockholm, staden expanderade snabbt, dels på ytan och dess invånare. Staden har ännu inte slutat expandera, det är faktiskt så att Stockholm växer snabbare än London och många andra städer i Europa.

Det är många som gör liknande resor som Henning idag, folk från många olika delar av Sverige, framför allt Norrland, flyttar till Stockholm i jakt på jobb. Och vissa är kanske helt spontana precis som Henning.

Jag såg att Per Fogelström skrev lite om Barnängsfabriken, jag är lite extra intresserad av detta eftersom vi hade en av deras stora trevliga fabriker som granne här på Ekerö. Då såg jag att grundaren Johan Holmström låg före sin tid och behandlade sin anställda väl. De fick fri läkarvård och tillgång till medicin. Vilket var annorlunda för denna tid. Det var kanske sådana jobb som Henning Nilsson och alla de andra från landsbygden fick höra om. Men när de kom till Stockholm mötte de en helt annan vardag.

Ett stycke som beskriver bokens handling på ett väldigt bra sätt är: "Trött stapplade han uppför de utlagda bräderna med sina bördor, gick som i trance, förlorade känslan av tid och rum. Bar, lade av och staplade på, bar, bar tills han kunde skrika av trötthet, bar igen, bar tills han inte skulle orka skrika heller. Till slut kom kvällen och han visste inte hur han skulle orka hem, nu när tvånget släppte ville han bara ramla ihop, somna där han stod." 
Detta beskriver mycket om hur arbetarklassen hade det förr. Jag måste koppla detta till mig eftersom de får mig att låta som en liten fjant som klagar på allt som har med mitt arbete att göra. Jag jobbar varannan lördag och varannan söndag med att knäcka tulpaner. Efter 30 minuter börjar jag inbilla mig att jag har ont i ryggen och fingrarna och vill bara dö av utmattning, och för att inte glömma, uttråkning. Fast nu har jag börjat reflektera lite när jag står där i mörkret och knäcker de förbaskade tulpanerna samtidigt som jag tycker synd om mig själv, hur skulle det vara att arbeta och leva på 1800-talet? Inte så lätt eller välbetalt som jag har det. Skulle det kunna vara så att vi är mer sjåpiga nu för tiden med våra arbeten eller helt enkelt för lata?

Jag beundrar faktiskt dessa människor som orkar hålla ut med ett tråkigt jobb dag in och dag ut i resten av sitt liv bara för att ha råd med lite smulor, detta sker både idag och har nog alltid gjort det under mänsklighetens historia. Jag tror att allt prat om revolution på denna tid viftades bort som en irriterande mygga. Eller välkomnades tankarna om revolution med öppna armar? Det får vi se senare i boken…

God natt!

Johan